När träningen går överstyr

(publicerad i Göteborgs-Posten, oktober 2012)

Elitidrottaren, barn, ungdomar, 40-årskrisaren som ska göra Klassikern – ingen är immun. Överträningssyndrom kan drabba alla.

Följderna blir nedsatt prestationsförmåga, trötthet och humörrubbningar.

Längdskidåkaren Per Elofsson var bara 28 år när han avslutade sin karriär. Han hade något år tidigare kört helt slut på sig själv. Prestationen sjönk, kroppen svarade inte längre positivt på vilodagar och han kunde inte sova. Elofsson hade utvecklat ett allvarligt övertränings- och utmattningssyndrom, och efter det orkade han aldrig komma tillbaka.

Tack vare Per Elofssons öde har medvetenheten kring överträning ökat. Men det finns fortfarande mycket kvar att göra, menar Göran Kenttä, forskare vid Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) i Stockholm, och expert på området.

På årsbasis lider 20–40 procent av elitidrottarna av ett överträningssyndrom. Det mesta pekar på att uthållighetsidrottare är mer drabbade, men problemen finns också inom lagidrotter och andra sporter.

– Även inom motionsidrotten finns problemen – alla kan drabbas av ett överträningssyndrom, säger Göran Kenttä.

– Man ska inte öka träningsmängden med mer än fem till åtta procent per år. Ibland är man för ambitiös och stegrar sin träning för snabbt. Många har lite för bråttom att köra igång och tränar över sin egen kapacitet.

Kenttäs exempel på någon som riskerar att drabbas av ett överträningssyndrom är 40-åringen, som helt plötsligt bestämmer sig för att genomföra kraftprovet En svensk klassiker. Många har ofta ingen kunskap om träning och kommer från en dålig träningsbakgrund. Tillsammans med de nya träningsvanorna och ett heltidsjobb i kombination med småbarn blir återhämtningen otillfredsställande.

– Prestationen sjunker och då tränar många ännu hårdare. Nio av tio reagerar så, om man inte har kunskap. Då förvärrar man problemet, säger Göran Kenttä.

Återhämtningen är A och O, och det går inte att komma med något bra svar på hur mycket träning en individ egentligen tål i absoluta träningstimmar, anser Kenttä. Som motionär gäller det att vara medveten både om den psykosociala och fysiska belastningen.

– Har man ett krävande heltidsarbete, jobbar över mycket och dessutom ska träna och springa fem mil i veckan, då har man hög belastning i både yrket och på fritiden.

Ett viktigt och tydligt tecken på att en person är på väg att drabbas av ett överträningssyndrom är att kroppen inte svarar på vila och återhämtning.

– Är man trött och sliten och vilar i två tre dagar ska man känna sig alert igen, men när kroppen inte gör det är det ett varningstecken, säger Göran Kenttä, som även berättar att humöret förändras hos dessa personer.

– Det märks en skillnad i sinnesstämning – personen blir lättirriterad, deppad och gråtmild.

Kunskap är viktigt för att undvika ett överträningssyndrom. Att dokumentera sin träning och återhämtning är en annan.

– En enkel självskattningsdagbok ger bra och värdefull information som kan göra att man upptäcker symptomen i tid, säger Kenttä.

Vad ska man göra när man tror att man drabbats av ett överträningssyndrom?

– Söka hjälp i god tid – gärna professionell hjälp. Ju längre du väntar desto mer riskerar du att förvärra problemen – från att behöva vila i två månader till att i stället behöva vila upp till sex månader.

Men Kenttä påpekar att det långt ifrån finns en jourverksamhet för de här problemen. Den drabbade får i stället söka sig till en idrottsmedicinsk klinik med specialistläkare, idrottspsykolog och näringsfysiolog, som kan hjälpa till med strategier.

Om man över en längre tid, och kanske flera gånger i tät följd, haft överträningssyndrom är steget till idrottsrelaterad utbrändhet inte långt. Symtombilden är nästan densamma som hos arbetsrelaterad utbrändhet.

– Förutsättningarna att komma tillbaka till samma idrottsliga nivå som tidigare efter en lång tids utbrändhet är små, säger Göran Kenttä.

KAJSA SANDIN