“Nu lever jag min golfdröm”

(Publicerad i Topphälsa, 2012)

2011 skulle bli golfaren Caroline Larssons år. Så blev det – på ett helt annat sätt än vad hon hade tänkt sig. Det blev året då cancern tog hennes högerben. Men inte livet och glädjen.

Vid tolvslaget på nyårsafton 2010 sa Caroline Larsson, 23, till sin sambo Martin att 2011 skulle bli hennes år. Hon hade lagt ner enormt mycket tid och energi på träning för att nå till Europatouren i golf, där hennes syster Louise redan spelade. Det kunde inte gå annat än hennes väg. Livet skulle ta fart ordentligt.

– Jag längtade så mycket efter att få lyckas och komma igång. Nu känns det verkligen som att jag har gjort det, fast på ett helt annat sätt än vad jag trodde då, säger värmländskan när hon sammanfattar året på de höga barstolarna i köket i lägenheten i centrala Karlstad.
 

I april förra året fick Caroline Larsson ett chockbesked från sin läkare. Problemen hon haft med ett knä var mycket värre än hon någonsin kunnat ana. Det var inte längre en godartad tumör som växte i Carolines knä, utan flera elakartade som växte i hennes vadmuskulatur.

”Det finns ingen behandling som biter på den här typen, vi har inga belägg för att den sprider sig, men eftersom detta är så allvarligt måste vi ta bort ditt ben, strax ovanför knäet”, sa läkaren. Caroline skrek rakt ut.

Efter beskedet grät Caroline i en och en halv dag, men valde sedan att se framåt.

– Det blev en nystart, som en väckarklocka som ringde mycket högre än alla andra. Jag hade brutit ihop och kommit till botten, men kände att jag ville gå vidare – jag hade tre veckor kvar på två ben och jag ville inte spilla någon tid. Jag kände att jag inte hade uppskattat att ha två ben tidigare i livet och nu hade jag chansen att göra det. Jag ville komma ihåg en väldigt positiv tjej på två ben.
 

Redan före det tunga beskedet och amputationen hade Caroline lärt sig att uppskatta livet mer. Bara några veckor tidigare hade hon och hennes syster varit nära döden. De befann sig i Christchurch, Nya Zeeland, mitt under en kraftig jordbävning. Systrarna hann precis springa ut ur restaurangen de satt och åt på innan byggnaden ovanför rasade ihop. Folk dog runt dem.

Caroline tror själv att händelsen fick henne att ta cancerbeskedet mycket bättre.

– Jag tror att det hade varit tuffare för mig att få beskedet utan den upplevelsen. För jag var ändå förberedd på att det kan hända drastiska saker i livet – att allt kan ta slut. Det kändes närmare att mista livet i jordbävningen, för där handlade det om centimeter hit och dit.
 

Dagarna efter operationen i början av maj hade hon obehagliga fantomsmärtor. Det kändes som att tårna krampade och var hopbundna, men smärtorna försvann lyckligtvis efter fyra dagar, berättar Caroline. Någon sorg för att benet var borta kände hon inte.

– Jag hade redan före accepterat vad som skulle hända och var förberedd.

Redan på sjukhuset bestämde sig Caroline för att satsa vidare på golfen. Hon googlade på ”enbent golfare” och hittade ett youtube-klipp med Manuel de los Santos, en känd golfare som spelar på ett ben.

– Jag ville se om det fanns nån, jag hade ingen aning, det var ju en ny värld för mig. När jag såg honom tänkte jag: ”Jäklar, det där klarar jag också av. Jag ska spela lag-SM.”
 

Lag-SM blev symboliskt för Caroline. Klarade hon av det var hon tillbaka. Två veckor efter operationen var hon åter vid golfbanan, och ytterligare åtta veckor senare – i mitten av juli – peggade hon upp på Barsebäck där lag-SM spelades.

– Det var skithäftigt, men den stora grejen för mig var ju att ta mig dit. Det var världens känsla. Så jag bara njöt.

Caroline inte bara deltog, hon spelade dessutom bra och hennes lag Karlstad slutade fyra.

Carolines bedrift, att kunna hålla sådan fin nivå på golfspelet med bara ett ben, och målmedvetenhet har uppmärksammats av tv och tidningar både i Sverige och i utlandet. Hon har blivit inbjuden till tävlingar runt om i världen, hon har börjat föreläsa, skrivit ett kapitel i en lärobok för blivande sjuksköterskor, och hennes blogg finns numera i nätverket ”Bloggar om träning”.

– Jag har förstått att det är för att jag inspirerar andra och det är det jag lever på. Jag kanske hjälper nån och det känns hur härligt som helst.

 
Hur gör man för att tänka så positivt som du?

– Det ligger så naturligt för mig. Jag har alltid varit väldigt positiv och skrattat mycket. Om jag ska kunna uppskatta livet som mest, och må bäst, vad skulle gagna mig då? Jag har ju två val, jag kan tänka negativt eller jag kan tänka positivt, och då väljer jag positivt, säger Caroline och ler stort.

Hon pratar om positiva målbilder och om hur hon redan i sjuksängen föreställde sig att hon spelade lag-SM.

– Sedan tänkte jag positivt i två månader och sedan stod jag där på banan. Det är någonting jag kan tänka på nu när det lugnat ner sig lite – vilken kraft jag hade då!

I början mötte Caroline många negativa reaktioner på att hon var så positiv – hon hade bara inte fattat, det skulle komma ett bakslag, det var vad alla sa till henne.

– Visst är det konstigt att det är mer normalt att tänka negativt?! Det är mer ok än att ställa sig upp och säga att jag tänker positivt ändå.

 
Den här vinterdagen är Caroline extra glad. Hon har nyss fått beskedet att hon ska få den efterlängtade benprotesen hon fått prova under några veckor. Hon har använt en protes till vardags tidigare, men den har inte alls fungerat att spela golf med. Det nya benet kan hon ställa in i olika passande lägen, till exempel ”längdskidåkning”, med hjälp av en fjärrkontroll.

– Då vet protesen hur mycket den får böja, vilket motstånd som ska användas och hur mycket rotation som är tillåtet. Allt är anpassat för mig. Jag har åkt längdskidor och snowboard med den!

”Superbenet”, som Caroline kallar den, ger hennes golfspel nya förutsättningar igen. Med det har hon stora förhoppningar om att komma tillbaka till samma nivå som före sjukdomen. Till sommaren kommer hon att spela på den svenska touren, och drömmen om Europatouren finns kvar.

– Jag har två ben igen!
 

Även om Caroline i grunden är väldigt positiv till förändringen finns det situationer då hon ibland känner sig ledsen över att benet är borta. Som när hon inte använder protesen och står och lagar mat på ett ben och måste flytta saker fram och tillbaka.

– Det är omständligare och då påminns jag om att förändringen är permanent och jag kan känna sorg under en liten stund. Jag är medveten om att den del som inte längre finns utav mig måste få sin tid att bearbetas, det är inget jag förtränger.

När Caroline förlorade sitt ben var det vissa människor som inte såg henne på samma sätt, men för vänner och familj är hon fortfarande samma människa. De jobbiga erfarenheterna har fört med sig väldigt mycket positivt och Caroline tycker att hon är en starkare och lyckligare människa i dag.

– För att det hände kan jag gå vidare med saker och ting som jag ser möjligheterna i nu, saker som har blivit klarare. Till exempel har jag funderat i flera år på att jag vill coacha och inspirera andra människor. Nu kan jag det, nu blev det så självklart.

Caroline har börjat föreläsa, både på skolor och för allmänheten. Hon pratar om sin barndom, om allt hon har gått igenom, och hur hon lever, tycker och tänker i dag.

– Förut har jag inte haft nån story att berätta, men nu har jag fått det – alldeles gratis, säger Caroline och skrattar.

Caroline berättar också att hon är så mycket mer tacksam över saker och ting i dag – att hon tog saker mer för givet förut, och att hon tänker annorlunda nu.

– Nu är jag mer såhär: jag vet att drömmar och mål är det viktigaste som finns för mig i livet, det är det som drar mig framåt, men jag vill leva mer här och nu. Jag vill ha skitkul under vägen. Det är så himla viktigt. Det är inte så att det är lyckligt hela livet för mig nu men jag vill verkligen ha roligt, maximera varje minut, och det har jag nu.
 

KAJSA SANDIN